Mycket väsen för ingenting?

Igår såg jag premiären av Mycket väsen för ingenting på Hipp.

Tidigare i den här bloggen finns ett inlägg signerat Alex Tenghamn om konsekvenserna av att ständigt välja klassiker samt använda klassiker-statusen som ett tecken på kvalitet. Den här uppsättningen av Shakespeares förvecklingskomedi är som ett skräckexempel på klassiker-frenesin. Det känns som att jag går på en premiär på 50-talet, och som att bara det att Shakespeare har satt sitt namn på det räcker för att göra det värt att sättas upp.

Uppsättningen är regisserad av Lucy Pitman-Wallace, och har i övrigt samma brittiska team bakom sig som i Maria Stuart som spelades på Hipp för något år sedan. De har satt pjäsen i den tid den skrevs i och den plats den skrevs för, dvs. ca 1613 i Italien. Kostymen och dekoren är vacker, men den målade kulissen bidrar till det konventionella uttrycket. Det problemet ligger dock främst i gestaltningen.

Skådespelarna står skrämmande ofta på rad och pratar. Hipps scen är enorm, ändå trycker sig aktörerna ofta ihop i mitten. Vidare levererar skådespelarna texten stillastående, utan gester och med möjliga ansiktsuttryck som jag sitter för långt bort för att uppfatta. Benedicts (Stefan Marling) krumsprång när han "osedd" lyssnar på en komplott för att få honom förälskad är det mest fysiska i gestaltningen. Jag har sett nästan samtliga skådespelare göra bra prestationer tidigare, men i den här uppsättningen köper jag knappt vad någon säger. Det finns en återhållsamhet som gränsar till likgiltighet i en föreställning som samtidigt ägnar sig åt melodram. En märklig kombination.

Texten är nyöversatt av Harald Leander som också spelar i föreställningen, och han har uppdaterat den till ett lättförståeligt, intelligent språk, som blir det enda moderna i uppsättningen. För det är inte bara gestaltningen och dekoren som känns föråldrad. Framförallt budskapet, moralen, intentionen och visionen med föreställningen känns hopplöst uråldrig. Jag sitter och blir förbannad i andra akten när Hero ska "förnedras" för sin påstådda slampighet - i ett spektakel som i en annan uppsättning hade kunnat påminna oss om vår egen skam i fall som Bjästa mfl., står i den här pjäsen Leonato (Tom Ahlsell) oemotsagd i sin monolog om hur han, om ryktet visar sig vara sant, ska döda henne med sina egna händer. Hero (Karin Lithman) sitter stilla och lyssnar, och visar inte med en rörelse att hon blir upprörd över vad hennes far säger om henne.

Naturligtvis vet alla att allt kommer att klaras upp i slutet - men varför är scenerna så förbannat ofarliga? Varför står kvinnorna, handlingsberövade och accepterande tysta vid sidan? Varför finns det inga konsekvenser för männen som spridit rykten - varför är temat inte ifrågasatt från ensemblens och teamets håll? Varför sätter man upp en pjäs år 2011 där ingen reflekterar över det faktum att moralen är att tjejen trots allt inte legat med någon och att allt då är okej?

Det positiva i uppsättningen är kostymen, dekoren, texten, sångerna och danserna (då antalet skådespelare faktiskt utnyttjas på ett sätt som är snyggt och spännande). Gestaltningen tror jag inte på - publiken skrattar på ställen jag är säker på borde vara allvarliga. Budskapet gör mig arg. Föreställningen är så ofarlig att den nästan blir farlig, eftersom det inte känns som att det finns någon distans till den moral som visas upp.

Funderingar kring ett nytt (?) kulturpolitiskt manifest

Regissören Stina Oscarsson lyfter i ett dagsfärskt manifest frågan om hur kulturarbetaren ska bli entreprenör. Bli, eller inte bli? Texten som publicerats i Aftonbladet igår visar att berättelsen om kulturpolitiken kan börja i en annan ände än den om tillväxt och entreprenörskap: Vad ska vi ha konsten och kulturen till om den inte är ekonomiskt lönsam? Den frågan behöver fler svar – nu! Kulturpolitiken ska verka för fred och rättvisa i världen, skriver Oscarsson i manifestet, och konsten ska söka sanningen, vara fri. Stina Oscarsson var initiativtagare för Skuggutredningen, scenkonstnärernas lobbyrörelse under remisstiden för den nya kulturpolitken 2009. Manifestet från igår har fått mig att uppliva och uppgradera några tankar som jag hade då.

Skuggutredningen var bra för att den gav röst till många människor som lever av sin kreativitet och samtidigt lever på bidrag. Den visade att man kan inneha både en statusfylld position som konstnär (kreativ, aktiv, efterfrågad) och en position som A-kassetagare (”för lat för att jobba”) vilket effektivt stack hål på Alliansens myt om Utanförskap. Utredningens berättelser ifrågasatte också vad politikerna menade med att kulturarbetaren var en av de kreativa yrkeskategorier som måste få större plats på lång sikt. Skuggtredningen var rädd för att kulturen skulle förpassas till av vara hälsobringare och tillväxtskapare. De oroade sig, liksom Oscarsson gör idag, för att den statligt finansierade kulturen inte ska få vara visionär. Att dess ”icke-mätbara värden” ska försvinna ur sikte. Vilka är dessa värden?

I dagens politiska klimat talas det inte så ofta om olika värden, speciellt inte inom kulturpolitiken, där politiker från alla partier tycker samma sak, typ mer kultur till folket! Och så länge alla tycker samma sak kommer ingenting klargöras och börja granskas. Nickanden tycks ha tagit död på kampen mellan legitima alternativa kulturpolitiska projekt. Hellre talas det och om ökad förståelse och frihet, som om de vore objektiva ord som inte behöver klargöras eller värdeladdas. Både den rådande kulturpolitiken och Oscarsson uttrycker sig på det sättet. Att kulturen ska vara fri och öka förståelsen och samtalen mellan människor låter bra, men vad menar de?

Låt oss göra en tillbakablick. Att det sedan 1974 över huvud taget finns en kulturpolitik med mål grundar sig på en ideologi om att samhället ska ta hand om människan och hjälpa den att utveckla sitt skapande. Att kulturarvet ska skyddas och att kulturen är så viktig att staten måste skydda dess existens. Att viss kultur ska finansieras så att den slipper undan lönsamhetskrav och till följd av det, att vi måste ha ett kvalitetsbegrepp som sållar agnarna från vetet och hjälper till att fördela pengarna. Kulturpolitik är ingen liberal idé, utan den sista delen av det socialdemokratiska bygget.

På den tiden, på 70-talet fördes en ideologisk kamp mellan näringslivets liberaler och en stark vänsterrörelse där kulturpersoner, som dessutom ansågs stå på folkets sida, hade framträdande roller. 60-talet hade varit vänsterrörelsens årtionde och på 70-talet satsade näringslivet stora summor pengar på opinionsbildning och sponsring för att återfå makten att formulera verkligheten. Kapitalismen började bre ut sig till fler samhällssektorer, näringslivet växte sig starkt då globaliseringen av kapital tog fart. Det fanns en rädsla hos politikerna för nymodigheterna. 70-talets kulturpolitik handlade om att bevara kulturen från näringslivets klor. Idag ser det annorlunda ut. När globalismen och post-digital kultur blivit faktum är det svårt för politikerna att hävda hur de stora nationella institutionernas hjälper människor att utveckla sin kreativitet på samma sätt som de kunde göra på 70-talet. Det enhälliga svaret är: Kulturarbetarna ska bli entreprenörer och det ordet är inte förknippat med frihet.

2009 kom Kulturutredningen med förslaget att alla kultumyndigheter skulle samordnas under Statens kulturråd för att ge kulturfrågorna ökad tyngd i förhållande till exempelvis näringsdepartementet. Tidigare hävdades kultursektorns viljor av många små röster som separat inte hördes och nu skulle man stärka den samlade kulturideologin för att på klassiskt Bamsemanér kunna konkurrera om statens uppmärksamhet. Men en kulturpolitik där alla tycker lika leder snarare till demokratin töms på kraft. Politik behöver många olika åsikter så att en debatt frodas och utgöra starten för att åstadkomma en djupgående omvandling av de rådande maktförhållandena och etablera en ny hegemoni.

I Tankesmedjan Det Osynligas skrift Tankar om konst (samma företrädare som Skuggutredningen) står: ”Vi bör betrakta konsten som en illojal samhällspelare och inse illojalitetens nödvändighet för att hålla demokratin levande.” I en artikel från februari 2009 skriver Oscarsson ”Jag tror inte att kulturutredningen är lösningen på Sveriges framtida kulturpolitik och inte Skuggutredningen heller. Lösningen ligger i att vi gemensamt försöker formulera vilket samhälle vi vill leva i och vilken plats vi vill att konsten och kulturlivet ska ha i det. Det är det som är att leva i en demokrati.” De två citaten målar upp en värld där konstverk argumenterar med samhälle och varandra medan människorna utanför konstverken håller med varandra, nickar, ler och röstar på likriktade politiska alternativ, så som det politiska rummet redan ser ut.

Hysteriska Medea gör ingen förnär

Medealand
Malmö Stadsteater
mars 2011

Historien om Medea är välkänd trots att den har flera tusen år på nacken. Och det är inte konstigt. Att som Medea göra valet att ta livet av sina barn är en hemsk handling, det är alla överens om, och att ens försöka förstå vad som leder till denna grymhet kan vara kittlande för vem som helst. Men i Malmö Stadsteaters Medealand är det inte kittlande. Här smeks den stereotypa offerrollen medhårs.

Publiken förväntas varken veta eller senare minnas Euripides grundstory, som upprepas på scen var tionde minut: Medea lämnar sitt hemland och flyttar med Jason till Korint, får två söner, blir dumpad för prinsessan, blir utvisad av Kungen och mördar de gemensamma barnen som hämnd. I Korint har hon inte en endaste vän till hjälp eftersom Jason inte tillät henne ha det. Detta känns förövrigt knappast övertygande att hyggliga Jason skulle göra, som är så lugn, förstående och stabil. Tillskillnad från den hysteriska galenpannan Medea som badar badkar i sin egen avföring.

Att läsa Medea som ett svartsjukedrama, med fokus på brustna hjärtan är inget nytt. Nej, det verkar tvärtom vara svårt att se Medeas hämnd för vad den är. När ett barn i en intervju skulle beskriva Sara Vargas hjärtskärande melodifestivalsvisa om kvinnomisshandel sa hon: ”Hon har blivit kär, förlovat sig, och sen precis innan hon skulle gifta sig så brast hennes hjärta”. På samma sätt förmildras Medeas hemska och långlivade dåd och fokus hamnar istället just vid hennes brustna hjärta.

Kostym, scenografi och musik ska vara modernt, men blir en kompromissande missmatch med nittiotals tunikor och antika draperingar. Allt i vitt, såklart, så det både kan utspela sig för tusentals år sedan och i sjukhuskorridorer. De påstådda kopplingarna till flyktingpolitiken känns som en efterkonstruktion, eller kanske ytterligare ett utrymme för distans till den verkliga berättelsen.

Det är tråkigt att intrigen inte tas på allvar. Att sätta sig in i en situation där en person inte kan förmå sig själv att hitta en annan lösning än att döda är oerhört komplicerat. Det är svårt idag, det är svårt i västerland, men framförallt svårt i ett samhälle som förminskar detta val till något galet. Något sjukt. I Medealand är Medea ett offer, inte en förövare, och vi kommer återigen inte en millimiter från klyschan om den hysteriska hyndan.

Malmö Stadsteater verkar fortsätta med succékonceptet att sätta schablonmässiga kvinnoroller på scen, även i detta ”kvinnoskrivna” drama som ståtar ensam bland de mansskrivna denna säsong, i alla fall bland teaterns egna produktioner. Jag skriver ”kvinnoskrivna” eftersom ursprungsberättelsen, som bekant, är författad av en man. Favoritoffret Medea stapplar, efter att ha satt i sig sömntabletter eller skurit sig i handlederna, omkring på scen i tio centimeter höga kilklackar och jag tänker att den bilden inte hjälper mig att föreställa mig en kallblodig mördare. Men så är det ju inte heller den berättelsen som berättas. Här är det den skrikande, hysteriska, suicidala kvinnan som får utrymme. Suck. Suck. Dubbelsuck. Jag har sett det förut.

Varför spelar vi klassiker?

Torsdagen den 17 mars har Teaterhögskolan i Malmös avgångselever premiär i sin uppsättning av Tjechovs Tre Systrar, vad säger det om samtiden och synen på scenkonst att man väljer just denna klassikers klassiker?

På Teaterhögskolan i Malmös hemsida kan man läsa att: ”Avgångsstudenterna på Teaterhögskolan i Malmö blåser bort dammet från Tjechovs Tre Systrar.” Att ”blåsa bort dammet” ifrån olika föreställningar tycks vara en mycket populär sysselsättning i scenkonstsverige idag, Malmö Stadsteater spelar Shakespeare och Kafka (om än i ny skrud anpassad för scen), Riksteatern spelar Dario Fo och Eugene O’neill och Dramaten toppar med Ibsen, Bergman, Moliére, Shakespeare etc. Klassikerna går varma, om man vill se Shakespeare i vår behöver man inte resa långt och visst behöver vi klassikerna, eller? Att spela Moliére, Shakespeare, Tjechov eller vad det nu kan vara tycks vara ett beslut grundat på ett skrämmande säkerhetstänkande. Teatrarna vet att politiker gärna öppnar plånboken när ord som klassiker nämns och med en kulturpolitik som hellre ser att teatrarna fördjupar sig i samarbete med privatföretag (ingen kan ha missat termen kultursponsring) än utvecklar scenkonsten så kan en klassikertät repertoar vara ett sätt att säkra en rimlig budget. Kanske låter det hårt men det ”portföljmodellen” (portföljmodellen kallas det förslag den senaste kulturutredningen presenterade där grundtanken är att regionerna och länen fördelar större delen av kulturstödet) gör är ger tjänstemän som i många fall saknar kompetens för att bedöma en teaters strävan. Och om kompetens saknas för att bedöma nya sceniska uttryck så blir det lätt att klassikerna tas i bruk som någon sorts kvalitetsgarant. Om någon ifrågasätter detta så hänvisar man till att klassikerna är ”tidlösa”, ”allmängiltiga” och ”odödliga”, termer som säger mer om avsändaren än om verket. Ett resonemang som detta medför att Moliére, född 1622, är mer i fas med nutiden än en nu levande dramatiker så som t.ex. Karin Isaksson. Resonemanget blir absurt redan innan man väger in alla de nu levande dramatiker som producerar ny text som inte finner en scen.

Vad skulle vi egentligen förlora på om vi kraftigt drog ner på detta eviga iscensättande av klassiker och istället riktade det finansiella stödet till teatrar som sätter upp nyskriven dramatik? Det första vi skulle förlora var skattepengar, tjänstemän skulle vara tvungna att vidareutbilda sig så att man kunde möta det kompetenskrav som skulle krävas för att bedöma nyskapande scenkonst. Det andra vi skulle förlora var förutsägbarhet, det skulle inte längre vara möjligt att se Shakespeare på var och varannan teater eftersom de inte skulle ha någon ekonomisk vinning utav att spela klassiker.

Okej, med detta i beaktande, vad är det då vi skulle vinna på att ha ett stödsystem som lyfte fram nyskriven dramatik? Det första som skulle inträffa hade varit att scenkonsten skulle utvecklas, en utveckling som hade skett i takt med att skådespelare och teatrar får nya texter och nya utmaningar (det behöver inte vara textbaserat) att arbeta gentemot. Det andra är ny publik, för något som är säkert är att klassikerna inte bidrar till någon föryngring eller breddning av teaterpubliken. Istället för att tolka samma heteronormativa texter ifrån det västerländska kanonet så kan man föra fram röster som tidigare inte blivit hörda och göra teatersalongen till ett rum för möten istället för distansering. Inte minst så kan teatern bli en kraft som kommenterar och påverkar samtiden och inte bara ett galleri för svunna tider.

Så vad har då allt detta med Teaterhögskolan i Malmö att göra? Inte mycket mer än att Teaterhögskolan och deras uppsättning av Tre Systrar speglar samtiden, inte på ett konstnärligt plan utan på ett kulturpolitiskt. Men kanske är det lika bra att skådespelarstudenterna lär sig att spela sin Tjechov, om den brist på en medveten kulturpolitik som råder nu får fortsätta så kommer Tjechov & Co vara det enda dom har att se fram emot i sin valda yrkesroll.

En förhandstitt på Teaterhögskolan i Malmös uppsättning av Tre Systrar kan du se här!

En av fyra - tillräckligt?

Vi såg Rudi Skotheim Jensen's Spilling the Milk and Boiling what's left" på Inkonst ikväll. Premisserna var bra - att undersöka mjölk och dess plats i vårt samhälle.

Men det genomfördes inte alls på det sättet som det marknadsförts på. Video, cirkus, akrobatik och dans utlovades, och jag såg som mest en och en halv av dessa. Benskörhet och laktosintolerans nämndes som hastigast, det enda som egentligen utvecklades var mjölk som metafor för kärlek, framförallt moderskärlek. Det var en intressant bit precis i början, utredningen kring vad mjöl betyder för oss som barn och vad det betyder senare. Men sen tappade det totalt.

Det fanns mycket litet visuellt att fokusera på och artisten och hans gäst verkade tappa tråden i sina samtal alltför ofta. Någon slags poäng om mjölk som en organisk vätska som vi accepterar till skillnad från andra organiska vätskor som blod gjordes, men på ett ganska uppenbart och inte så djupgående sätt. Och intressant om vår motvilja mot något som var naturligt för oss som små (bröstmjölk), men det hade kunnat utforskas så mycket mer. Roligast var nästan när gästartisten kom med information om mjölk som den sceniske upphovsmannen uppenbarligen inte kände till.

Föreställningen varade 50 minuter och det kändes långt, samtidigt som så otroligt mycket hade kunnat utforskas bättre. En 50 minuter lång föreställning för 60 kronor, eller upp till 160 kronor för icke-studenter. Det jag får räcker inte till.

Lyssningstips: Mörkrets ärta - eller Fart of Darkness

"- Yes. då går jag i hamn! Godkänd av FN:s klimatpanel - check. Certifierad av Kyotoprotokollet - check. Kvalitetsstämplad av The Gold Standard Premium Quality Carbon Credits - check.
- Non-farting agreements...
- Precis
- ... vad innebär det?
- Ja, det är precis som det låter. Det är ett agreement. Ett avtal om att man inte ska - ja - farta. Flatulera, prutta, kalla det vad du vill, släppa sig.
- Vilka är det som inte ska... farta?
- Ja, det är ju människor i Afrika. Byinvånare primärt"

Åsa Asptjärn och Gertrud Larssons "Mörkrets ärta - eller Fart of Darkness" är sjukt rolig. Den kan man just nu ta del av på Radioteaterns hemsida.

Foto: Efva Henrysson

Benny Fredriksson, Baumols lag och att arbeta som resande montör.

Den förste mars publicerar DN ett debattinlägg av skådespelaren Ulf Friberg där han beskriver stämningen på Stockholms Stadsteater under Benny Fredrikssons ledning. Friberg ser förklaringen till Fredrikssons hyllade ledarskap som produkten av en despotisk styrning utav Stockholms Stadsteater. Friberg beskriver hur ”Benny Fredriksson är känd som chefen som räknar toarullar på teaterns toaletter.” och att ”Benny Fredriksson har i olika sammanhang drivit krav på att den tid det tar för skådespelaren att bli sminkad inför föreställningen inte skulle räknas in i arbetstiden.” Ett krav som om det stämmer borde förpliktiga Benny Fredriksson till en paragraf 7-undersökning. Ulf Friberg fortsätter att beskriva Benny Fredrikssons ledarstil som närmast feodal och påtalar att problemet är ett större, strukturellt problem som når utanför teaterns gränser och Benny Fredrikssons person. Kulturarbetare i stort är en yrkesgrupp som löper stor risk att påverkas negativt av olika maktstrukturer.

På 1960-talet lanserar William Baumol sin teori om vissa yrkesgrupper där lönekostnaden stiger medan produktiviteten förblir den samma. Fenomenet brukar refereras till som ”Baumols lag”, ”Baumoleffekten” eller ”Baumols sjuka” och kultursektorn har varit en av de områden där begreppet varit mest användbart, man brukar ofta ha som exempel en teater där det krävs ett visst antal skådespelare, scenarbetare med mera för att genomföra föreställningen, det går inte att effektivisera bort mera eller göra produktionen snabbare. Eller kanske det gör det trots allt!? Det Benny Fredriksson har gjort är just detta, han har ökat antalet föreställningar och samtidigt fått till stånd en publikökning. Fantastiskt, förutom en liten detalj, man har inte ökat på personalen! Så samma mängd personal får ge service till ett större antal människor samtidigt som de har ett mycket högre arbetstempo på grund av fler föreställningar per år. Resultatet av denna ekvation blir att Benny Fredriksson har skapat en ohållbar situation vilket Ulf Fribergs debattartikel utförligt visar. Jag har inte läst de krav som Stockholms Stadsteater har ifrån statligt håll men jag är ganska säker på att en postfeodalarbetsmiljö är ett av kraven.

Att Benny Fredriksson har läst sin Machiavelli lite väl noga må så vara, det är ett problem som kan härledas till en person, desto mer skrämmande är det att läsa i kommentarsfältet till Ulf Fribergs artikel. Till exempel skriver signaturen ”Mugabe”:

Jorden anropar Ulf F: Det råkar vara vi medborgare som betalar den skatt och därmed den mat du ställer på bordet åt dina barn. Det är därför vi kallas skattebetalare och det är därför vissa av oss råkar ha synpunkter på hur du och dina chefer handskas med pengarna vi ger er. Är det ett problem får du väl söka dig till privatteatern och MBL-förhandla fram justa villkor för dig själv och Konsten med de hjärtegoda cheferna där. De är säkert idel öra.

Ulf Friberg borde vara tacksam för att han får lov att tjäna medborgarna med sitt gyckelspel, och att han till och med får mat på bordet till sina barn är ju på gränsen till överkonsumtion. Nä om det inte passar så ska man ta Konsten med stort K under armen och söka sig till privatteatrarna. Att Ulf Friberg under sina många år som professionell skådespelare betalat skatt som alla andra tar herr (jag förutsätter att det är en herr) ”Mugabe” ingen hänsyn till.

En annan herre (återigen är jag nästan säker) med signaturen ”tänk till” skriver:

Vilket samhälle ska vi ha? frågar Friberg kränkt av de villkor som erbjuds. Gillar man inte läget får man bli något annat. Konstigare är det inte. Vill man tjäna bra med pengar och till rejäla traktamenten finns inget bättre än att bli kringresande montör, kräver inga högskolestudier, omväxlande arbetsdagar och ständigt nya intressanta människor. Passar även kränkta kvinnor.

Givetvis har han rätt, man tjänar förmodligen mer som kringresande montör (beror kanske på vad det är man monterar) och yrket kringresande montör skulle nog kunna passa många kränkta kvinnor (?). Men jag har lite svårare att acceptera resonemanget om att ”gillar man inte läget får man bli något annat”. Kränkta eller orättvist behandlade människor har överlag en tendens att inte ”gilla läget”, det ligger så att säga i sakens natur.

Ulf Friberg avslutar sin artikel med: ”Jag anklagar inte bara Benny Fredriksson, jag anklagar oss alla!”, här ligger också själva problemets kärna. ”Mugabe” och ”tänk till” är båda män (nu är jag fan säker) som har en bestämd åsikt om kultur. De ser kultur som någonting man sysslar med på fritiden, kulturarbete är inget ”riktigt” arbete i den mån att det inte är nödvändigt. Här mäter man nödvändighet enligt kriterier som att bygga hus är nödvändigt, folk måste ju ha någonstans att bo. Konstigt nog så ser man dock blomsterhandlare/florister som en legitim yrkesgrupp för blommor måste man ju ha annars..? Och visst måste man ha blommor, på samma sätt som man måste ha kultur. Både blommor och kultur gör livet till någonting mer än ett citat på döden. Eller som man brukar säga, det gör det uthärdligt. Men tills att vi börjar se kulturarbetare som en ”riktig” yrkesgrupp med unika kunskaper och en samhällsnyttig funktion så kan vi inte heller anklaga folk som Benny Fredriksson för skådespelarna ska ju vara tacksamma att de får betalt. Och ja, skådespelarna ska vara tacksamma att dom får betalt, lika tacksamma som vi medborgare som har ynnesten att se dom utföra sitt yrke kväll efter kväll. Vi måste helt enkelt återprofessionalisera kulturarbete!

Den som vill läsa Ulf Fribergs artikel kan göra det här!

"Våra bräckliga konstverk till kunskap"

Fredrika Spindler är en filosof med kul perspektiv på kunskap. Hon är verksam vid Södertörns högkola i Stockholm och har skrivit en boken Nietzsche kropp, konst och kunskap utgiven på Glänta Produktion 2010. Spindler menar att det fina med kunskap är att den är beredd att omprövas. Har den blivit till sanning är den död. I boken använder hon Nietzsche för att filosofera kring det här på ett befriande sätt. All kunskap är konst. Kunskapens giltighet ökar när kunskapen växer. Flera perspektiv kan finnas parallellt och de behöver inte konkurrera. Kan vara intressant för oss när vi går in i uppsatsskrivandet! Några citat ut boken.

"Kunskapen är alltså möjlig endast om den håller själva livets mått, det vill säga accepterar sig själv som mångfaldig, sammansatt av förhållanden och krafter som ständigt skapar och upplöser sig själva. Att "kunna" innebär därmed att assimilera sig själv med världen, relatera till den och mäta sina krafter med den i varje ögonblick. Därmed blir det möjligt att förstå varför denna kunskap måste kallas tolkning, utvärdering och skapande." (s. 118)

"I nietzscheanska termer kan kunskapen inte vara annat än en konst, och konsten kan inte vara annat än just den här formen av kunskap." (s. 118)

"Mer än någon annan är Nietzsche medveten om att våra bräckliga konstverk till kunskap hela tiden tenderar att vilja avstanna och upphöja sig själva till eviga och fasta sanningar [...] Så snart en tanke eller en handling håller på att utfärda ett mått måste den därför överskrida sig själv, gå vidare, förbereda sig inför nästa sammandrabbning och omformulering. " (s. 119)

"Men denna vetskap som avgör var värdet ligger innebär också insikten om att alla sanningar just därför bär på sprickor så fort de uttalas, att ingenting är bräckligare än den tanke och akt som skapar [...] Den skapande tanken kan inte vara annat än en kritisk tanke, som ständigt måste ifrågasätta vad som motiverar den. " (s. 120)

Och ett par ord från Nietzschegubben själv.

"Livet har inte gjort mig besviken! Från år till år finner jag det tvärtom allt sannare, åtråvärdare och mer hemlighetsfullt[...]den tanken att den sanninssökande hade lov att betrakta livet som ett experiment - inte som en plikt, inte som en skickelse, inte som ett bedrägeri! …[...] "Livet ett medel till insikt" - med denna grundsats i hjärtat kan man leva inte bara ett tappert utan också ett glatt liv och skratta gott. " (s. 117, samma bok)