PÅ BESÖK I HUFVUDSTAN'

Dags att ta publiken på allvar!
Djungelboken på Stockholmsstadsteater 27/2 2011

Jag kommer till teatern i tron att detta är en barn- och ungdomsföreställning/ familjeföreställning och när jag ser mig omkring på den övriga publiken så stämmer det med mina förväntningar. Kanske just för att den ska passa för alla, som den egentligen inte passar för någon. Föreställningen saknar specificitet och tyvärr springer många skådespelarna runt och skriker under en allt för stor del av föreställningen. Oftast tror jag inte på dem.

Det är som om att regissörerna inte litar på sin publik, inte litar på att de skulle sitta kvar om det inte låter och rör sig på scenen konstant. Jag har aldrig någonsin sett så många smockor och slagsmål under en föreställning. Det är tydligt att man arbetat mycket med stage fighting. Det är mycket snyggt gjort (med matchande ljudeffekter till) MEN jag förstår ändå inte varför. Det ska nog vara komiskt och fånga in filmens värld, men blir mest ett snyggt effektsökeri. Effekter i alla ära, jag uppskattar facklor och många dansande människor på en scen, men det räcker inte.

Jag gillar föreställningsidén, att använda djungelboken på ett idag (eller år 2017). Att berätta i två lager där alla är djur och samtidigt människor som lever efter ”djungelns lag”. Det är spännande med figurer som blir djur och människa på samma gång. I föreställningen finns många skämt och blinkningar till publiken genom populärkulturella referenser. Men nästan alla blinkningar är bara till den vuxna publiken. Det hörs många fler skratt från vuxna än från barn under hela föreställningen. Föreställningen har vulgärt många skämt och anspelningar på manliga könsorgan, som antingen blir skadade eller styva. Och föreställningens genusperspektiv i det stora hela orkar jag knappt ta upp.

De enda kvinnor som finns representerade är den förföriska ormen Kah och en gamjournalist i rosa kjoldräkt, plus några krokade brat-brudar som springer förbi. Peter Gardiner spelar en kvinnlig/transexuell(?) queer Bagera. Vilket han gör väldigt fint, men inte heller han blir på riktigt en representant för kvinnan. Föreställningens höjdpunkt är Christian Hillborg och Johannes Bah Kuhnkes brat-apor som en söndag som denna t.o.m. får publiken att stå upp och klappa händer som på värsta rockkonserten. Erlend Birkelands scenografi är snygg och ger ett väldigt typiskt musikalintryck. I föreställningen har det även bakats in politik med Amerikanska och Nordkorea soldater, SD-anspelning mm. Det tas upp utan att kommenteras, och lämnar i alla fall hos mig mest en klump av obehag.

Vad jag vill ha är en större interaktion med publiken och mer skärpa, färre scener men bättre. Den har sina kvaliteter, men räcker inte till! Jag vet att jag förtjänar bättre och att den ”unga teaterovana” publiken förtjänar bättre, förtjänar att bli tagen på allvar!

Foto: Peter Gardiner i Djungelboken. Nypremiär 11 januari 2011.

Fotograf: Petra Hellberg

Läsa mer om föreställningen?
Teaternshemsida
Allmänsökning

Partisanteatern i Malmö Fria

"Paula Brante hade en dröm om att spela normbrytande teater. På ett år har Partisanteatern gått från idé till 20 medlemmar. Nu firar Malmös yngsta teatergrupp födelsedagen med att sätta upp sitt tredje nyskrivna verk."

Malmö Fria har skrivit en fin-fin artikel om Partisanteatern. Hela texten finns att läsas här.

TIPS! Lite Billigare Lite Sämre Det började som en skakning

Livet, Döden, Ångesten, Familjen.

PotatoPotato tar två flugor i en smäll och premiärtolkar BÅDE Teater 23 och Varitéteatern Barbès! Orginalet spelas på Teater 23 och mer om det kan du läsa på www.teater23.se

Det blir nog den hemskaste, allvarligaste, mörkaste, mest ångestfyllda och sorgligaste Lite Billigare Lite Sämre någonsin.

Kom tidigt om du vill ha ordentlig sittplats. Klockan 20.00 sätter det igång. En stund senare har du ångesten i halsgropen.

Var?

Nya Tröls, Karlskronaplan 1

När?

Söndag den 27 februari 20.00

Hur?

alldeles gratis

MakTenS RetoriK

Maktens retorik. Maktens retorik som alltid har rätt, som vänder allting till sin egen fördel. Som om någon försöker sätta sig upp mot maktens förtryck kan använda det, just det, som ett argument för att trycka ner den som försöker göra motstånd. Vad gör vi egentligen? Obehagligt och verksamt. Går det att göra revolt??!

TTP har idag tillsammans med blandad komplott av elever och personal på teaterhögskolan haft en ett jämlikhetsseminarium och sett filmen A divided classroom, som handlar Jane Eliott och hennes workshops i makt och förtryck…

För den som vill se mer av Eliott (klart att du vill!)

Jane Eliotts hemsida

FILMER;

A classroom divided

Blue Eyed

Delkurs 6 - lästips

• KULTUREKONOMI : blogg med debatt, idéer och nyheter med Tobias Nielsén och Emma Stenström
  
  
• RUM FÖR HANDLING: Ylva Gisléns avhandling som fokuserar på kollaborativt berättande i digitala medier.
  
  
• COPYRIOT: blogg av Rasmus Fleischer som skrev Det postdigitala manifestet.

Unknown Pleasures med Eftersnack

Ett dansföreställningstips!

Torsdag 3 mars,

19:30,

Palladium,

Malmö

"Unknown Pleasures utgör tredje och sista delen i Carina Reichoch Bogdan Szybers Melankoliska Cykel. Smittande humor och djup sorgsenhet samsas i denna varmt publikkommunicerande förställning." Mer info. Biljetter.

Regi, idé, scenografi, kostym: Carina Reich och Bogdan Szyber
Aktörer: Dag Andersson, Sandra Medina, Piotr Giro, Carina Reich, Bogdan Szyber
Rörelse- och metodvittne: Cecilia Roos
Ljuddesign: Siiri Eriksson*
Ljusdesign: Norunn Standal*
Kostymdesign: Bente Rolandsdotter*

*avgångselever från Dramatiska Institutet

Rapport från Knudepunkt

När TTP utvecklade manifestet så framhöll vi våra spretiga intressen som en styrka. Jag berättade att jag är intresserad av relationen mellan spel och teater. I helgen var jag på det nordiska konventet Knudepunkt som i år hölls utanför Köpenhamn. Där samlas vi kring lajv, levande rollspel, som kommit att täcka in så mycket mer än vad det gjorde för femton år sedan. Det är lajvarrangörer, personer från teater/dans/performance, pedagoger och de med akademisk ingång till spel som alla samlas under subkulturell flagg där många lagt ner så mycket obetald tid på sitt intresse att det blivit deras expertområde.

Konventet består av föreläsningar, workshops och utvecklingsforum som deltagarna leder för varandra. Jag ledde med hjälp av Gabriel Widing(som på sin blogg gjort fin dokumentation från helgen) en workshop inspirerad av vår teaterhögskolas metodkitt. En vanlig struktur för lajv är en grupp spelarare som spelar sig igenom mer eller mindre improviserade händelseförlopp för att tillägna sig kunskap.

Vi använde oss av den slags "viljeimprovisationer" vi i TTP gjorde med LInda Ritzén under delkurs 2, eftersom de föreslår bra sätt att stanna i improviserade situationer. Vi gjorde scener och övningar i att sätta vilja och handlingar i centrum. Jag fick bra feed-back från deltagarna och fortsätter att fundera över vad tänkesättet innebär för de längre improvisationer utan publik som av rollspel består av.

Under konventet gjordes flera presentationer av spännande lajv som producerats under året . Ett exempel är det norska Mad about the boy som handlade om en grupp kvinnor i en framtid där alla män dött ut i en epedemi - utom en. Lajvet gjordes i två omgångar, dels ett spel med bara kvinnliga spelare och dels ett där både män och kvinnor kunde spela.

Ett annat lajv som gjorts under året är Level 5 som också var en performance av den amerikanska konstnären Brody Condon. Level 5 handlade om personers utveckling under en självhjälpskurs och undersökte metoder tagna från en kurs som hölls på 70-talet.

Jag prövade också spelet Grand Mechanism som från början var en regelbaserad teaterföreställning som satts upp i Finland. Spelet använde sig av teatervärldens karriärshets och shakespearianska monologer för att berätta om maktstrukturer och behov av syndabockar i samhället. "The rules are simple: do what you need to do to stay in power, or just stay alive" Kul spel!

Tips: "Brecht on Stage"

Kort med ganska trevlig BBCdokumentär om Brecht och Berliner Ensemble.

Del1: http://www.youtube.com/watch?v=7LlYv6iytDY

Del2: http://www.youtube.com/watch?v=zsjQL6RP8dg&feature=related

Del3: http://www.youtube.com/watch?v=yZbDX-F3WHs&feature=related

Rodrigo García, Del 2

Det här är en intervju gjord i samband med uppförandet av Rodrigo Garcías "Esto es así y a mí no me jodáis" på Bonlieu Scene Nationale 2010. Klippet nedan är en trailer för den franska versionen av föreställningen.
Själva intervjun är inte precis någon visuell fest, men kan ses här.

Spelar du in? Nå, då kör vi: Jag heter Rodrigo García och vi kommer att spela en pjäs som vi har repat in och skapat här i Annecy, för Bonlieu-teatern [Bonlieu scene nationale]. Pjäsen heter ”Såhär är det och jävlas inte med mig” och är i grunden en monolog som jag skrev för en blind skådespelare. Den handlar om blindhet och många andra saker. En blind man minns när han som barn och kunde se, och en resa som han och hans föräldrar gjorde till Brancacci-kapellet i Venedig. Han minns fresker av Massaccio och Masolino med Adam och Eva-motiv och skapar utifrån dem en väldigt personlig bild av paradiset. Med detta som utgångspunkt följer så en mängd begrundanden kring hans liv och samhället och så vidare. Utöver den blinde skådespelaren, som heter Melchior, finns det ytterligare två väldigt viktiga personer i verket: den ena är en skådespelerska, Núria [Lloansi], som genom en mängd handlingar utgör ett komplement till Melchior. Den andre är Tape, en musiker som alltid arbetar tillsammans med mig. Och detta är självklart viktigt. Då verkets teman är centrerade kring blindhet, så blir detta att arbeta fram ett ljudande universum grundläggande. Därför har vi denne musiker. Han uppfinner melodier och ljud med små mekaniska leksaker och med en mängd cymbaler, som han också bearbetar med hjälp av datorer och på så sätt utforskas en rätt sällsam ljudbild fram, som gör hela detta universum komplett. Jag är inte en textbunden regissör, jag är inte intresserad av att illustrera text – istället tycker jag om när texten verkar parallellt med det visuella och det ljudande. Det anser jag är min uppgift som regissör, att erbjuda publiken detta bygge. Genom genreblandningen utvecklar jag min poetik. Vad har du för bakgrund? Hur började du arbeta med den här sortens montage och dessa teman? Jag har arbetat med teater i tjugoett år, och på den tiden har det hunnit hända en hel del. Bland annat har jag blivit gammal och mycket har förändrats. Jag vet inte, kanske kan man säga att den teater som jag arbetar med nu är väldigt influerad av bildkonst och musik och att jag försöker fly från ortodox eller traditionell teater. Även om just detta kanske är mitt stillsammaste verk. Vanligtvis gör jag mycket mer ursinniga, galna, mer yviga verk. Den här föreställningen ville något annat, den krävde något ömsint, ett lugnare, mer öppet tilltal - vilket är ovanligt för mig. Det är nog första gången man kan ta del av ett sådant verk från min sida, och jag är glad för att det skiljer sig från de saker jag gjort tidigare. Är detta en premiär? Nästan. Pjäsen har i själva verket uppförts ett par gånger tidigare. Det repeterades här för ca en månad sedan och uppfördes sedan tre gånger i Bryssel, på Kunstenfestival på Palais de Beaux Arts. Nu ska den premiärspelas i Frankrike, i Annecy [2010]. Hur är ditt förhållande till fysisk teater, har den influerat ditt arbete? Jo. Kanske är just den här den här föreställningen den som minst referenser till fysisk teater. Den finns några detaljer, men väldigt få. Jag har alltid intresserat mig för det som kropparna kan uttrycka och som inte kan sägas med ord. Men det märks mest i andra verk jag gjort, som i till exempel ett mycket fysiskt verk vi spelade i förrgår, som heter ”Död och återuppståndelse hos en cowboy” där skådespelarna agerar väldigt fysiskt. Det här verket är annorlunda, inte så fysiskt. Hur är det att arbeta som du gör nu, på ett mer nomadiskt sätt? Mitt arbetsteam är mycket konstigt. Vanligtvis kommer ju folk från ett och samma ställe, men, när man vid gästspel väntar in oss på flygplatser så brukar det bli härdsmälta, för våra flyg kommer från olika håll. Under åren har jag hållit i många workshops, och på så sätt har jag lärt känna folk och arbetsteamen har utökats på ett naturligt sätt. Rätt vad det var engagerade jag skådespelare eller tekniker som jag träffat på turné. På så sätt har vi hamnat där vi nu är, att teatergruppen består av folk från en massa olika länder. Sedan stämmer det ju också att vi verkat i en nomadisk anda, vi har aldrig haft en fast produktionsplats, och jag har heller aldrig velat ha det så. Jag har velat ha en grupp utan åtaganden på ett fast ställe. Vi producerar där vi får engagemang och medel. Vissa pjäser gör vi i Frankrike, andra i Italien, Spanien och så vidare.
Översättning från spanska: Nathaly Salas ©.

Ps. Här är en text som Theresa Benér skrev om Rodrigo García, efter teaterfestivalen i Avignon 2003, för Sveriges Radios OBS.

Rodrigo García, Del 1

Översättningar av ett par intervjuer med den spansk/argentiske regissören Rodrigo García har varit utlovade ett tag... här kommer de nu:
Först en intervju ur kulturprogrammet "Kuhinja", som görs av det Sarajevo-baserade, oberoende bolaget pro.ba (Bosnien-Hercegovina).

1. Jag kallade mitt teaterkompani för ”La Carniceria Teatro” (typ teaterslakteriet) efter min far. Min far var slaktare och förblev det livet ut. Han ägde ett slakteri, där jag bodde och arbetade jag tillsammans med honom. Han ville att även jag skulle bli slaktare och ta över hans värv. Men jag tyckte inte om slaktaryrket, jag föredrog att syssla med andra saker: som teater och filosofi, intressen som min pappa inte alls uppskattade. Vi bråkade mycket om det här, så det hela ter sig ju som ett slags ironisk hyllning att jag nu döper mitt teaterkompani till teaterslakteri. Han ville att jag skulle ha en slakterirörelse och så blir det ett teaterslakteri jag slutligen har… 2. Jag ser mig inte som en teaterregissör – utan som någon som skapar kompositioner. De saker jag gör är blandade… eller, jo, jag gör ju teater, men så tillsätter jag bildkonst, video, scenografier och texter. Det jag gör är så att säga mer allomfattande verk. Inte desto mindre är skådespelaren – skådespelarna - den viktigaste beståndsdelen i mitt arbete. Där en bildkonstnär arbetar med färger, arbetar jag med skådespelare, skådespelarnas kroppar. Sedan blandar jag olika konstuttryck, men egentligen är det sekundärt. 3. Hördu, jag anser att teatern är en bra plats att diskutera verkligheten och vardagshändelser på. Den här sortens politiska, antiglobala teatern har jag sysslat med i ca fem år. Förut gjorde jag en annan sorts teater – mer ”konstnärlig”, men så nådde jag en punkt i livet då jag sade till mig själv att ”du måste sluta vara en konstnär och istället ägna dig åt det som sker här och nu och det bör speglas i ditt arbete”. 4. Jag tror att teatern har förändringspotential. Uppenbarligen kan vi inte förändra världen genom att göra teater, men vi kan skapa en motståndscell. Jag tror att vi idag förlorat tron på politikerna – vi kan ju inte tro på politiker som huvudsakligen för krig, trasar sönder ”tredje världen” och som skapar en slags välfärd för européerna som jag misstror. Då vi inte kan tro på politikerna, så måste var och en av oss göra något, formulera egna svar. Jag gör det genom teatern, i verk som jag visst tror har ett värde och en mening. 5. Ja, det stämmer, vi kastar mat på scenen… folk kritiserar oss för det. Det har med matens symboliska värde att göra: man säger ju ”lek inte med maten” ”du ska inte slänga mat” etc. Jag kan försäkra dig att jag förbrukar mycket mindre pengar på mat i mina föreställningar än man på operan kostar på en enda dräkt. Ibland använder jag allmänna medel, statliga pengar, och jag tror att jag använder det på ett hederligt sätt för att uttrycka saker som ligger i samhällets intresse, medan det finns folk som visst missbrukar massor med medel på exempelvis en operauppsättning eller på underhållningsteater som inte tjänar någon – och de blir inte kritiserade. Varför lägger de exempelvis så mycket pengar på scenografi? Men mig kritiserar man därför att vi kastar mat på scen. 6. Min publik är välbärgad. Jag gör inte teater för folk utan pengar… som sagt… folk utan pengar går inte på teater (…)

... och här tar klippet slut på ett litet snopet sätt. Men hans syrliga resonemang kring publiken som ser hans pjäser kan höras och läsas på olika håll. I en intervju med den spanska journalisten Beatriz Bergamín säger han: ”Jag gör mina verk för folk som är som jag själv, en kultiverad, illa fungerande och patetisk minoritet… som alla läser samma jävla författare. Folk med pengar att handla för, som talar om konst och som inte riskerar något.” (”El corrosivo y poético teatro de Rodrigo García conquista los escenarios del mundo” El Pais 2006-01-15).

Klippen som förekommer i reportaget är ur föreställningen "Aproximación a la idea de desconfianza" [Annalkande mot misstron som idé].

Oversättning från spanska: Nathaly Salas ©.

David Karlsson for Dummies

Kulturpolitiska modeller är nästa tisdags tecken för TTP:s del.
Ciceron kommer David Karlsson att vara.
De flesta har möjligen en uppfattning om vem han är, men kanske inte riktigt alla ändå. Efter att 2008 (tillsammans med Yvonne Rock, informationschef) ha hoppat av Kulturutredningen skrev han boken En kulturutredning: Pengar, konst och politik (Glänta Hardcore 2010), som diskuterar/kritiserar det som kom att bli 2009 års Kulturproposition och som i sin tur är en revidering av 1974 års kulturproposition.

Det finns en del på nätet som belyser hans kritik mot utredningen, bland annat Dalademokratens referat från den kulturpolitiska debatt som David Karlsson deltog i under Bok- och biblioteksmässan i förra året, tillsammans med bl. a Orionteaterns chef Stina Oscarsson. Här togs SD:s nya roll i kulturpolitiken upp, samt regionaliseringen av kulturstödet. (Två frågor som Petra Brylander kort vidrörde på Inkonst i söndags.) I samband med att Kulturpropositionen offentliggjordes (för ganska exakt två år sedan) skrev han en debattartikel i DN. 2008 publicerade Ordfront artikeln "Så tuktas en kulturpolitik". En liten koncis intervju med David Karlsson finns på bloggen Kulturekonomi.

En Kulturutredning: Pengar, konst och politik har mottagits väl i pressen, boken anses vara gediget skriven och belysande. Underhållande till och med. Läs den, om ni kan slita er från historiologin. Men man ska alltid försöka hitta sprickor... Och det anser sig Rasmus Landström på dagensbok.com ha gjort i sin recension "Kulturpolitik för lattevänstern". Han skriver: "(...) trots smarta resonemang om Habermas och pressstödet, trots skarpa iakttagelser i fildelningsdebatten och trots kvicka jämförelser mellan kultur- och miljödiskussioner är det någonting som saknas. En kulturutredning må vara hur smart och underhållande som helst – det botar inte det faktum att boken saknar udd! Det botar inte att den saknar en idé om hur en radikal kulturpolitik ska se ut i praktiken och det botar inte dess brist på konkreta förslag."

Vill ni läsa vidare, så kan ni ex vis kolla Skugguredningen och Amartya Sen.

Foto: Ur Jakob Hirdvalls "Det osynliga" 2009.

Fler dockor...

Ur Gisèle Viennes "Jerk", som man kunnat se på bl. a Tuppfestivalen i Uppsala och på Inkonst 2009. Gisèle Vienne är dockmakare och en av de flitigast turnerande europeiska regissörerna/koreograferna. Det finns även en radioversion av "Jerk" ;), gjord av Franska radions motsvarighet till Radioteatern: Atelier de Création Radiophonique.

"Jerk" är en mycket obehaglig föreställning, som bygger på en text av Dennis Cooper (fritt efter det verkliga fallet med seriemördaren Dean Corll i sjuttiotalets Texas). Själv tycker jag att Gisèle Viennes arbete är problematiskt, lite på samma sätt som David Lynchs (som nyss visades på GI Strand i Köpenhamn). De skapar en väldigt obehaglig stämning som man sedan geggar runt i, vilket åtminstone jag upplever som spekulativt. Men, det är intressant om man lyckas bibehålla distansen, vilket hon också arbetar med. Exempelvis ingick det i "Jerk" ett programhäfte ur vilken man läste en scen. (Lite som i Potatopotatos reading av "Rapport från semesterort", fast inte på det där lekfulla sättet utan sjukt hardcore).

Teater för öronen

Electronic Marionette av Theatre of the Ears.
Klipp från presentationen av Zaven Parés verk på Teaterfestivalen i Avignon 2002. Den här presentationen föregicks av en rad digitala experiment med själva "roboten", som bland annat styrts via ett tangentbord. Det här är en analog version, som istället är röststyrd (av den franska skådespelerskan Valère Novarina).

Regi och design: Zaven Paré, Text och mask; Valère Novarina, Översättning: Allen Weiss, Ljud: Gregory Whitehead, Dockmakare: Mark Sussman.

Tips: PÅ VILLANDE HAV

Varmt välkommen till premiären av

På villande hav

av Slamowir Mrozek

Tre personer sitter på en båt som har förlist. De är hungriga men matförråden är tomma. Förslaget kommer att att man kanske borde äta upp någon av varandra. Frågan är bara vem?

Missa inte när Banditteatern spelar denna absurda komedi som vänder ut och in på demokratibegreppet.

Regi och bearbetning: Viktor Tjerneld. Medverkande: Hanna Roth, Rasmus Johansson, Emil Brulin, Nora Bredefeldt. Produktion: Mario Castro Sepulveda

Spelas onsdagen den 16 februari kl. 19.00 på Inkonst - Klubben, Bergsgatan 29, Malmö.
Entré 60 kr.

Ain´t I a Woman

Författaren och feministen Alice Walker [Purpurfärgen] läser Sojourner Truths legendariska tal.

TRYCK

Dagens kulturnyheter visade ett inslag om TRYCK - en kulturförening som bildades förra året och som har som vill undersöka om och i så fall vilken roll hudfärg spelar i svensk scenkonst, film, TV och media.

TRYCK kommer att hålla tre seminariekvällar där de möter olika grupper/intresseområden - Aktörerna, Makthavarna och Dramatiken. Det hela utspelar sig på Södra Teatern.


Känns som ett oerhört intressant initiativ i ett land där ingen höjer på ögonbrynen åt att uppsättning efter uppsättning bara uppförs av vita skådespelare på våra stora teatrar. Vem är det som ska bryta trenden? Var sitter felet i systemet?

Kuriosa: Jag läser om Lorraine Hansberry just nu, en dramatiker vars pjäs A Raisin in the Sun ofta klassas ihop med Glasmenageriet av Tennessee Williams, En handelsresandes död av Arthur Miller och En lång dags färd mot natt av Eugene O'Neill som en av de stora, amerikanska klassikerna om brustna drömmar och familjer på gränsen till sammanbrott. Något som sticker ut? Hansberry är den enda som inte översatts till svenska.

En intressant artikel om vår uppfattning om vad som är intressant för en svensk publik hittar man också här, i Bang nr 4 2009. Miriam Sise, svensk, svart, kvinnlig teaterregissör intervjuas.

En heteronormativ show för de allra minsta

Den Lilla Sjöjungfrun av HC Andersen
Dramaten
Regi: Kajsa Giertz

Jag tror att HC Andersen ville säga något med den här sagan. Att sjöjungfrun ska ”sprätta isär sin stjärt” på sin 15-års dag för att bli ”en riktig kvinna” blir, trots Kajsa Giertz barnvänliga version med en havshäxa som inte ens de minsta barnen blir rädda för, en obehagligt tydlig uppmaning som i denna uppsättning lämnas helt okommenterad.

Barnen är förväntansfulla i salongen framför Dramatens stora scen när de väntar på att ridån ska gå upp för årets familjeföreställning. Det prasslar i godispåsar och åttaåringarna är förvånansvärt uppmärksamma under de långa danssekvenserna, även om barnet bakom mig pustar ut när det är dags för paus ”Åh, nu är det äntligen slut!”. Men jag tycker inte att det är de långa dansscenerna i den här föreställningen som är problemet. Det är snarare de, tillsammans med Sven Dahlbergs vackra scenografi, som är behållningen i denna påkostade saga.

Det verkar som om Gierz lagt den mesta av repetitionstiden på danserna och det återkommande ”Giertzglidet” nedför den parkettklädda jättestam som ståtar i mitten av scenrummet. Dialogerna är det däremot få av skådespelarna som framför med samma energi och iver som de gör i glidningarna. På samma sätt som i Giertz uppsättning av Snövit på Malmö Stadsteater 2007, så står skådepelarna blickstilla under dialogerna. När någon talar stannar allt, till och med det annars roterande trädet som, både i vatten och på land, utgör navet i scenografin. Det enda undantaget i de stelopererade dialogerna är när Malin Eks havshäxa, omringad av sina ”polyper”, förhandlar med sjöjungfrun om priset för ett par ben. Även de pratiga sångerna utan melodi bromsar berättelsen. De är för svåra för ensemblen att framföra, eller kanske helt enkelt för dåligt komponerade. Istället blir sången falsk och osäker och det är svårt att urskilja orden, även om det blir lite bättre när Marianne Vassbotn Claesson står för tonerna. Även när prinsessan, spelad av Anna Björk, gör entré händer det något med gestaltningen och plötsligt är det ett levande spel på scen.

Föreställningen följer samma intrig som Disneyversionen från 1989, förutom att den lilla sjöjungfrun på Dramaten inte har några vänner som i den tecknade versionen, utan lämnas istället sorgset ensam med sina bekymmer. Till havshäxan har hon, i utbyte mot ben och genom det möjligheten att leva bland människorna, gett sitt röst och fått ett krav: att hitta någon som kommer att älska henne. Eftersom hon räddade livet på prinsen känns det logiskt att de är just honom hon vänder sig till och, mycket riktigt, blir hon väl omhändertagen av prinsen uppe på land, sin tystnad till trots. De blir bästa vänner och sjöjungfrun flyttar in på slottet. Men i denna berättelse får bara den tvåsamma kärleken existera, att prinsen älskar sjöjungfrun som vän räknas inte ett dugg. När han gifter sig med grannprinsessan blir allt förstört, fast vänskapsrelationen mellan prinsen och sjöjungfrun verkar intakt. Detta blir obegripligt eftersom det var till människovärlden hon längtade, inte efter Prinsens säng. Men den verkar Giertz ha glömt bort och från ingenstans slår sjöjungfruns asexuella svartsjuka till.

Jag tror att föreställningen hade blivit så mycket bättre om Giertz lagt all repetitionstid på dansen och strukit dialog och sång rakt av som i Pär Isbergs Pippibalett på Operan 2005. Istället blir Den Lilla Sjöjungfrun en ojämn heteronormativ show om tvåsamhet, riktad till de minsta, och utan normkritik tuffar Dramaten vidare och cementerar stereotyper som just på en nationalscen borde vara självklara att ifrågasätta.

Dagens föreställning: SQUEER PÅ NORMALDAGEN I LUND!

Idag, 15 februari kl. 19.00 spelar Squeer på Café Athen i Lund.



Squeers fyra grundbultar kallar sig Leffe, Mange, Calle och Dan. De är fyra arbetssökande män som ganska så ostadigt men med höga ambitioner intar scenen.


För detta unika tillfälle att få spela inför normala människor har Squeer tagit ett axplock från sommarens föreställning Work The Stage, blandat med nyskrivna alster inför beach 2011 och naturligtvis en hel del specialskrivet för Lund Universitet. Denna blandning bör vara i allra högsta grad roande eller störande. Eller som en man i Sollefteå uttryckte det; "Vafan gjorde ni? Man blir ju helt mindfucked!".

MEDVERKANDE: Karin Rydberg, Jenny M. Jensen, & Helena Engberg.

Lär mer om Normaldagen.

Kvällsposten om söndagens seminarium

Kvällspostens Martin Lagerholm har också skrivit om söndagens seminarium. Här kan man läsa hans artikel "Debatt med kloka ord".

Pierre Carles "Sociologi är en kampsport"

Den fjärde mars kommer Björn Gunnarsson till Teaterns teori och praktik och föreläser om "Kulturellt och akademiskt kapital" [sic]. Här är första halvan av Pierre Carles film om Bourdieu: "La sociologie est un sport de combat" från 2001. [Uppdelad i olika delar på äkta Youtube-manér, men men]. Textad till engelska.

På vårt g-mailkonto finns även Pierre Bourdieus, Gisele Sapiros & Brian McHales "The Role of The Intellectual in The Mordern World" i PDF. Där finns också en introduktion till Bourdieu skriven av Loïc Wacquant, specialist på urbansociologi, etniska olikheter, kroppen, social teori och etnografi vid bl.a. University of California, Berkeley.

... Och här är en länk till artikeln "Sociala medier - 2000 talets pyramidspel" av Linda Bönström (Tidningen Kulturen 2010-05-29), för de som är intresserade. På samma tema, men hon har en egen infallsvinkel.

Man kan ex vis söka på "Homo Academicus", om man vill veta mer om akademiskt kapital enligt herr B. (Brutus Östlings förlag har gett ut den på svenska (1996)).

"Den manliga dominansen" av Bourdieu är också en behändig sak att läsa. Användbar, tycker jag. Den är ofta refererad till i feministiska & genusteoretiska studier... och i filmen:

Stockholmstips: Petra Sabisch på WELD

Koreografen/filosofen Petra Sabisch föreläser på Weld, (Norrtullsgatan 7, t-bana Odenplan, Stockholm) nu på söndag 20 februari kl. 18.00.

Föreläsningen kommer att behandla ämnet metod med utgångspunkt i samtida experimentell konstpraktik. Metod, ses här som en singulär praktik som konstruerar och föreslår sin publik ett specifikt experiment. Hur resonerar vi kring dessa experiment? Vad handlar de om och hur påverkar de verkligheten? Hur kan vi närma oss experimentella konstnärliga metoder inom ramen för produktion? Och på vilket sätt kan konstnärliga artikulationer kopplas samman med filosofiska begrepp? 



Sedan 2005 är Sabisch (DE) engagerad i utvecklingen av Performing Arts Forum, PAF i Frankrike och i tillämpningen av open source strategier för scenkonst med den öppna plattformen Everybody's Toolbox. Sabisch har publicerats internationellt och undervisar bland annat vid universitetet i Giessen samt vid Dans och cirkushögskolan i Stockholm och vid HZT i Berlin.

Om ni har vägarna förbi den kungliga huvudstaden...

Einat Amir på Lilith Performance Studio

Glöm inte att boka biljett till Einat Amirs "Enough about you" på Lilith Performance Studio (17-20 februari). Ovan ett klipp från hennes verk "Time Line" från 2009.
Vanligtvis är hennes verk inte såhär esoteriska, utan mer direkta, men detta är ett fint litet klipp, tycker jag.

Mer kamp än flyt?

Idag skriver Sydsvenskans Elin Fjellman Jaderup om söndagens seminarium Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta? Kanske detta att artikeln publiceras i Malmödelen är förklaringen till rubriken, som måste se ut som mumma för stadens kulturpolitiker ”Jag upplever ett väldigt stöd och intresse för kulturen”. Orden är Petra Brylanders, chef för Malmö Stadsteater.

Något mer kritiskt var det väl ändå. Bland annat efterlystes nytänkande vad gällde Kulturbudgeten, både vad gäller planering och pengaadministration och hur pengarna fördelas. Institutets Alexandra Hill föreslog att nya former för resursfördelning borde utvecklas och tog fram det finska exemplet Produforum.

Teaterrummet hade en vikig plats i diskussionen: det man fått sig tilldelad, det man förlorat och det man vill ha. För Teater Foratt, vars mål är att internationalisera den svenska teaterscenen är det viktigt att finnas mitt i staden ”Nå’n annan kan ju vara i Rosengård” (Niclas Sandström). För de som verkar på Stadsteatern är Teatern som plats och institution ett uppfordrande privilegium – men inte hämmande – menade Petra Brylander. För de fria grupperna är denna fråga central på ett helt annat sätt, vilket kanske visade sig tydligt i det som skulle kunna kallas Slaget om Bastionen. 2008 utlystes de lokaler som sedan 2003 varit Institutets/Teater Terriers av Malmö Stad. Detta fick en rad följder: Teater InSite, som profilerat sig för sitt arbete med platsspecifik teater fick ett teaterhus att vistas i, som de sedermera delar med Teater Foratt; Institutet förlorade sina lokaler och gick i Berlin-exil (där de nu samarbetar med Ballhaus Ost); Scenkonstkollektivet Potatopotato bildades i samband med utlysningen och arbetar nu med vad som – brett sett – väl får kallas platsspecifik teater, en följd av att de saknar lokaler och får ”knacka dörr” hos andra scener/skapa föreställningar för platser som inte traditionellt används som teaterscener.

Lilith Performance Studio, som tyvärr inte var fysiskt representerade i samtalet har förflyttat sig på ett mer konceptuellt plan: från teaterscen till konstscen. Något liknande är väl kanske också det som Teatr Weimar försöker sig på: med nya mer experimentellt färgade föreställningar, som nu framförallt tar form på IAC (Inter Arts Center). Alexandra Hill betonade att det inte var en väg som Institutet övervägt – för dem står utforskandet av Teatern i centrum, att utmana gränserna för vad som får kallas teater. De hämtar nu kraft och inspiration i Berlin, som de kan ta med sig till Malmö. Närheten till Köpenhamn öppnar också andra perspektiv, det var alla överens om.

Har alla de representerade teatrarna verkligen en politisk ambition? Det är till exempel tydligt att Teaterrepublikens repertoar rymmer en samhällskritisk agenda (Ayn, Teaterrepubliken öppnar Apotek). Men har Stadsteatern och Teatr Weimar det? Är det nödvändigt? Regionaliseringen, samt det faktum att Sverigedemokraterna kommer att sätta sin prägel på i den framtida kulturpolitiken var också frågor som tyvärr blev hängande i luften och inte hann avhandlas. Det är frågor som kommer att påverka hela Malmös teaterliv. Och som vi måste återkomma till. Teaterpolitiken i Malmö har hittills åstadkommit ett klimat där profilering för flera känts nödvändig för att klara konkurrensen om anslag och lokaler. Tid att lyfta blicken? Alexandra Hills konstruktiva förslag om utvidgat samarbete mellan grupperna möttes med entusiasm. Dags att skrida till verket.

Foto: Alexander Tengham

Teatertugg

Inkonst: Just nu samtalar Mathias Thorbjörnsson (Teater InSite), Niclas Sandström (Teater Foratt), Petra Brylander (Malmö Stadsteater), Teaterkollektivet Potatopotato (Freja Hallberg), Alexandra Hill (Institutet), Jens Peter Karlsson (Teaterrepubliken) och Johan Bergman (Teatr Weimar). En omisskännlig doft av våfflor ramar in det hela.


Rikard Loman leder diskussionen. Hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här?

Stort tack till Inkonst, som lånade ut sina lokaler till oss. Rapport om samtalet finns här. (Länkarna ovan innehåller klipp ur/trailers till teatrarnas föreställningar).
Foto: Alexander Tengham.

I senaste pappersupplagan av Tugg, som kommit ut i samband med Teaterhögskoleseminariet i Malmö, finns det en överblick över de grupper som deltar i söndagens slutseminarium ”Teatermalmö: rena myllan eller bara röta?”.

Men teatermalmö rymmer mycket mer än så. Det finns en rad fantastiska scener och fria grupper som tyvärr inte fått plats i samtalet. Här är ytterligare ett urplock teatrar som verkar i Malmö:

Moomsteatern: har funnits i över 20 år. Det är en teatergrupp vars skådespelare har intellektuella funktionshinder. Det är dock viktigt att poäntera att Moomsteaterns uttalade huvudsyfte är att utveckla teatern konstnärligt, och att göra teater för publiken. Moomsteaterns konstnärlige ledare, Kjell Stjernholm uttrycker teaterns mål sähär: ”Organisatoriskt arbetar vi för att bli en kulturinstitution med nationell status och finansiering. Vi gör det inte för att några människor med funktionshinder förtjänat en klapp på huvet. Vi gör det för att låta omvärlden berikas av högkvalitativ teaterkonst och ett unikt scenspråk.”

Teater 23: en av de äldsta teatrarna i Sverige. Teater 23 för framförallt föreställningar för barn och ungdomar och gästspelar ofta på olika håll i Skåne. Man är inriktad på nyskriven dramatik. Just nu spelas bl. a ”Det började som en skakning” av Stina Sturesson, i samarbete med Varietéteatern Barbès.

Varietéteatern Barbès: belönades med Kvällspostens Thaliapris 2009 för uppsättningen Ingen anledning till panik. Motiveringen löd: "Under mer än 15 år har gruppen utmanat gränserna mellan konstarterna och skapat en rad föreställningar präglade av skarpsynt civilisationskritik, halsbrytande surrealism och burlesk, varmhjärtad humor. Barnteater, drömspel eller tragikomisk konsertföreställning - oberoende av etiketten gör Varietéteatern Barbès något angeläget och fullkomligt eget. På en gång ömsint och obönhörligt närmar de sig de stora existentiella frågorna."

Teaterfolket: spelar familjemusikaler, just nu Aladdin på MAF (på Malmö amatörförenings scen).

Banditteatern: är en ny teatergrupp vars huvudsyften är att främja Malmös kulturliv genom att skapa kompromisslös och aktuell scenkonst samt att skapa arbetstillfällen för unga scenkonstnärer. De skapar scenkonst för ”den grupp, på den plats som i dagsläget är i störst behov av den.” Just nu aktuella med föreställningen ”På villande hav” av Slawomir Mrozek, med premiär 16 februari.

Teater Fortuna: Teater Fortuna bildades hösten 2003 av elever från Fridhems folkhögskolas teaterlinje. Ambitionen var att spegla det system och samhälle vi lever i, även om sanningen ibland kan vara svår att berätta. Teater Fortuna har gjort sex produktioner hittills, nu senast ”Plats” av Markus Karlsson.

Vi kommer att fylla på med fler grupper/scener i efterhand, alltefter vad vi hinner. Vi är mycket tacksamma för påtryckningar och info från/av andra scener.

Vi vann!

En Sportkör på det, kanske?

Teaterbandy! Final Luleå-Malmö

Sassabrassa mandelmassa. Teaterhögskoleseminariets traditionsenliga bandyturnering ska just avgöras: Final! Luleå-Malmö
Nora sköter praktiken på plan... Mario & Nathaly hejar och meckar med hemelektronik.
Snart kommer teorin som sammanfattar det hela;)

SUBFRAU och SUBTALES – arior från medelklassen

Om kampen att vara (eller inte vara?) kvinnlig scenkonstnär i Norden 2011

Frigruppen Subfrau bildades för tio år sen av 9 kvinnliga skådespelarstudenter på Teaterhögskolan i Helsingfors. Under sitt sista och fjärde år på skolan tog de del av en dragworkshop och ville sen fortsätta utforska det nya verktyg och uttryck som dragen var. Det, kombinerat med frustration mot den existerande synen på genus de upplevt på skolan gjorde att gruppen bildades. Skådespelarna bor idag alla spritt över Finland, Norge och Sverige. Och i år är det alltså 10-års jubileum som firas med föreställningen SUBTALES – arior från medelklassen. Föreställningen hade premiär 21 januari 2011 på Intiman på Malmö stadsteater. Med denna försöker de alltså samla upp vad som hänt på tio år. Föreställningen bygger på texter som skådespelarna skrivit, är djupt privata och kommer ur regissören Ellen Nymans fråga ”vad är din kamp idag?”

Under föreställningen dragar skådespelarna denna gången som dragqueens. Konceptet är spännande, och sätter igång tankar om vad en kropp betyder på scenen. Alltså; de kvinnliga skådespelarna har under hela föreställningen hela (handsydda!) manskroppar ovanpå sina egna kroppar. Utan på detta är de supersminkade med lösögonfransar, maaassor med ögonskugga osv, och under större delen av föreställningen klädda i kjolar och andra attiraljer som hör ihop med konceptet kvinna. Föreställningen är väldigt lekfull och full av kostymbyten och rekvisita.

På scenen står Anna Andersson (Sverige), Ida Loken (Norge), Lotten Roos (Sverige) och den fjärde rollen alterneras av Maria Palsdottir (Island), Marika Saomaa-Kivelä (Finland) och Sofia Törnqvist (Finland).

Efter förställningen den 6 feb hade Subfrau ett samtal om föreställningen med Helena Engberg representant för WISP (Women In Swedish Performing arts). Det som blir tydligt i samtalet är, förutom att skådespelarna är nästintill oigenkännliga utan manskropparna och smink, att medlemmarna i Subfrau är trötta och nästan lite uppgivna. Deras egen kamp handlar om att hur sjutton ska de lyckas få ihop sina liv och sina karriärer, Subfrau, turnéer, familj och barn. Ida säger att de inte kommer att göra en till föreställning i den här storleken på 10 år till. De orkar inte. Orkar inte jobba gratis hela tiden och resa från familjen konstant.

Tyvärr är ingen representant från Stadsteatern på plats under samtalet.

Att gruppen spelar på Stadsteatern är något helt nytt och de säger själva att de aldrig haft pengar till att göra föreställningen utan samarbetet med Malmö stadsteater. Subfrau själva ser det som en seger att de blir insläppta på Malmö stadsteater, som en barometer på att klimatet blivit öppnare och acceptansen större för det de gör och för könsöverskridande uttryck på scenen. Subfrau menar att det är en skillnad mellan de nordiska länderna i acceptansen av könsöverskridande uttryck. Och tydligen är Sverige mest accepterande. Det känns ju fint, och vi kan klappa oss själva på axeln. Samtidigt som man kan undra; WHAT och ändå har vi inte kommit längre!!? Man skulle även kunna se det som att Stadsteatern genom att släppa in Subfrau på scenen inte behöver bekymra sig om den undermåliga synen på kön som också finns med i många föreställningar på deras repertoar.

Visst finns det problem med att göra feministisk teater, t.ex. att man kanske blir en egen genre som på så vis berättigar den undermåliga synen på genus som finna på många scener (läs: institutionsteatrar?), men jag tycker ändå att det är bra att det görs! Det är något unikt i att t.ex. få se Lotten Roos gå lös som dragqueen i sin stora muskulösa manskropp. Där finns en enorm kraft - som jag vill se mer av! Så kom igen Subfrau, orka lite till! Ni passar på Stadsteatern, hellre här än på Bastionen! Det var glest med publik när jag var där. Det är synd, finns fler som skulle behöva ta del av det här!

.

.

BILD: Ida Løken, Marika Salomaa-Kivelä, Lotten Roos. Fotograf: Malin Arnesson.

Mer info om Subfrau: http://www.subfrau.net/

Malmö Stadsteater NU

Kort utdrag ur Magdalena Nordahl & Linda Forsells föreställningsanalys av Malmö Stadsteaters föreställning Mordet i Midlands. Teaterns Teori och Praktik, Teaterhögskolan i Malmö:


"Alla de semiotiska tecken som har valts för att gestalta kvinnorna i föreställningen förstärker en förlegad konvention om kvinnan som en känslostyrd och ytlig person. Även den goda kvinnan, som Eva Smith representerar, som är oskuldsfull och oförmögen att påverka sitt eget öde gestaltas på ett förutsägbart sätt. Detta är bilder av kvinnan som vi ställs inför varje dag i TV och media men som en stadsteater som är ekonomiskt finansierad av bl.a. staten borde ta större ansvar för genom att visa bredd i hur kvinnor kan gestaltas.

Att välja att sätta upp MiM utan att lyfta problematiken med könsrollerna blir ännu en reproduktion av den fortfarande icke jämställda verklighet som finns och leder framför allt till att ytterligare befästa dessa roller. Den här undersökningen är framför allt viktig för att den visar hur passiva konstnärliga val (som att följa teaterkonventionen) faktiskt kan motverka en gynnsam progression av samhället. Den ifrågasätter om man överhuvud taget kan göra teater med endast ett underhållande syfte, då även till synes harmlösa föreställningar som MiM kan tyckas tjäna i konserverandets tjänst på ett rent politiskt plan."

Malmö Stadsteater DÅ

Screenshot av Malmö Stadsteaters (då Malmö Dramatiska Teater) hemsida oktober 1996

Teatermalmö: värsta myllan eller bara röta?

Teaterns teori och praktik gnuggar hjärnknölarna och skrider till verket!

Seminarium för Sveriges teaterstudenter 13/2 kl. 12-14

I år är det Teaterhögskolan i Malmö som står värdar för det årliga Teaterhögskole-seminariet, helgen 11-13 februari.
Helgens intensiva aktiviteter avslutas med ett seminarium om teaterklimatet i Malmö. 


Det har talats en hel del om Malmö som teaterstad under de senaste åren, men, hur ser det ut från stadens teaterarbetares perspektiv? Hur är teaterklimatet? Vad finns det för förutsättningar att göra nyskapande teater här? Är publiken fortfarande så hopplöst konservativ som Staffan Valdemar Holm beskrev den för 13 år sedan, efter sin tid som Stadsteaterchef?

Plats: Inkonst.
Moderator: Rikard Loman
I panelen: representanter för Teater InSite, Teater Foratt, Malmö Stadsteater, Potatopotato Scenkonstkollektiv, Institutet, Teaterrepubliken m. fl.
Arr: Teaterns Teori och Praktik & Studentkåren, Teaterhögskolan i Malmö

Foto: Nathaly Salas. Ur Potatopotatos "Rapport från Semesterort"

Ett manifest...

Teaterns Teori och Praktik har ett manifest
- och det finns att läsa här i Tugg.